Anonymitet, internet och ansvarsskyldighet

februari 14, 2010|Spaningar och analyser|20 comments

Inom socialpsykologin finns en teori som förklarar varför människor i grupp kan utföra grymheter som går stick i stäv med samhällets normer. Den kallas deindividuation och går ut på att människor i grupp tappar känslan av att vara egna individer och att andra är individer. I krig används detta effektivt och medvetet. Genom att anonymisera människor genom uniformer, titlar och hierarkier samt en stark sammanhållning i den egna gruppen, så kan soldaterna uppleva att de inte har något eget moraliskt ansvar. Denna teori har använts för att förklara till exempel Son My-massakern under Vietnamkriget.

Varje dag mobbas barn på nätet. I forum, på bloggar och genom webbplatsers kommentarsfunktioner spyr folk ut den ena efter den andra elaka kommentaren. Den senaste tiden har man uppmärksammat att unga tjejer övertalas att posera nakna framför sin webbkamera, en typ av våldtäkt över internet.

Jag tror att teorin om deindividuation kan användas för att förklara detta beteende. Bakom skärmen, skyddad av anonymitet, kan folk skriva saker som de aldrig skulle säga i verkliga livet. Folk kan vara kaxiga och vinna acceptans bland andra som skriver anonymt. Det kanske mest extrema och vedervärdiga formen av detta tycker jag är självmordsforum där folk tipsar om effektiva självmordsmetoder och hetsar olyckliga människor att ta sina liv.

Anonymitet är alltså någonting som bidrar till att människor beter sig illa mot andra människor. Men finns det inga positiva aspekter av anonymitet? Det kanske vanligaste argumentet för anonymitet är yttrandefrihet och möjligheten att kritisera makten utan risk för repressalier.

Nyligen har bloggosfären uppmärksammat bloggar där anställda på myndigheter luftar kritik mot ledningen anonymt. Jag ser flera problem med dessa bloggar. För det första så finns ingen utpekad ansvarig utgivare. Detta innebär att jag som läsare inte vet vem som står bakom kritiken och vad denna persons förhållande till myndighetens ledning är. Det kan handla om en personlig vendetta för att gynna sina egna intressen. Vad är det som säger att vederbörande inte har ett starkt politiskt intresse av att kritisera ledningen? Jag som läsare har ingen möjlighet att avgöra detta eftersom avsändaren är okänd för mig.

Jag är som utbildad journalist och engagerad samhällsmedborgare en varm förespråkare för vår grundlagsskyddade tryck- och yttrandefrihet. Det är bra för demokratin att anställda vid till exempel statliga myndigheter kan läcka information som visar på missförhållanden och leder till nödvändig förändring. Men detta är någonting annat. Traditionellt har den anställde varit en källa till en journalist som publicerar i en tidning som har en utsedd ansvarig utgivare. Journalisten fungerar som ett filter genom att bedöma trovärdigheten i källan. Tidningen har också etiska riktlinjer som styr publiceringen och har öppet deklarerat sin publicistiska idé.

Den bloggande insidern är både publicist och källa på samma gång. Med den bloggande insidern finns inga filter, inga etiska riktlinjer och ingen ansvarig utgivare. Det råder också lite oklarheter kring det rättsliga läget. Bloggare har per automatik inte något grundlagsskydd. Man måste utse ansvarig utgivare och ha utgivningsbevis från Radio- och TV-verket för att skyddas. När det gäller det rättsliga i just detta fall så kompliceras det av att det är en statstjänsteman. Om någon känner till hur JO eller JK resonerar i liknande fall får ni gärna kommentera.

Någonting som är utmärkande för en insiderblogg är missnöjet med ledningen och personliga påhopp på ledande företrädare. Ofta passar andra på att lufta sitt missnöje med ännu värre påhopp i kommentarsfältet. Jag har sett exempel på hur missnöjda kommentatorer träder över gränsen av vad som är moraliskt försvarbart genom att till exempel tillskriva chefer diaboliska egenskaper.

Jag förklarar detta genom deindividuation. Den missnöjde befrias från sitt personliga ansvar och kan utan vidare skriva öknamn, intrigera och sprida skvaller. Det blir en slags subkultur som berömmer och hetsar folk att skriva anonyma påhopp.

Jag tycker inte att dessa bloggar är förenliga med god publicistisk sed. Det måste finnas någon som tar ansvar för vad som publiceras. Man brukar inom medieforskningen tala om att till exempel tidningar har ansvarsskydlighet (accountability). Man måste som publicist ta ansvar för vilka konsekvenser det som publiceras får. I Sverige har pressen länge arbetat med olika typer av etiska riktlinjer och granskningsnämnder för att sanera de mest smutsiga delarna av branschen.

På internet kan vem som helst vara publicist. Jag tycker inte att det förändrar själva grundprinciperna bakom ansvarsskyldighet. Om du driver ett forum eller en blogg, så bör du följa svensk lag och kunna motivera publiceringar utifrån etiska överväganden. En publicist ska alltid vara känd och arbeta aktivt med att sanera påhopp och moraliska övertramp.

Min slutsats är att anonymitet på nätet är någonting vi behöver stöta och blöta. Mitt intryck är att anonymitet gör att folk i högre grad träder över gränsen för vad som är moraliskt försvarbart. Det bästa vore om vi som publicerar på nätet kan sluta oss samman och arbeta med självsanering likt pressen, istället för att regeringsmakten ska påtvinga oss hårdare regelverk.

Share this Post:
  • Pontus Löf

    Skillnaden är att böckerna och tidningarna har ansvariga utgivare i form av förlag eller ansvarig utgivare på tidningen. Även om personen som skriver inte är namngiven finns det en juridisk person som tar ansvar för innehållet. Det finns det inte när det gäller anonyma bloggare.

  • Jag jämställer att blogga anonymt med att rösta anonymt. Eller att skriva böcker under pseudonym. Många ledare i dagstidningarna saknar byline (vanligt t ex att DN bara sätter DN som signatur).

    Att blogga anonymt har kanske inte samma historiska vikt som de andra exemplen men jag tycker nog att det är lika viktigt att möjligheten finns. Arga påhopp och liknande blir i så fall ett nödvändigt ont.

  • Pontus Löf

    Om bloggaren om Socialstyrelsen hade något nytt att komma med så skulle säkert någon hungrig journalist på DN tagit emot materialet med öppna armar. Så är uppenbarligen inte fallet. Mycket av det som står är antingen redan känt eller internpolitik.

  • Det är förstås sant även om en ansvarig utgivare inte betyder att det inte görs överträdelser, det betyder väl snarast att man vet vem som ska betala för dom som görs.

    Jag tycker nog inte att en juridisk person är så väldigt annorlunda än ett webbalias. Särskilt inte när det handlar om väldigt välkända sådana, som Beta Alfa t ex. Skulle det vara någon skillnad om jag bloggade som Marketing Costa Rica (ett bolag jag äger) eller som något annat okänt som inte råkar vara ett bolag?

    Jag är medveten om att det till viss del är hårklyverier men jag vill peka på det jag tycker tillhör en av de viktigaste fundamenten i samhället, den att kunna uttrycka en åsikt utan att behöva vara rädd för represalier. Om bloggaren med bloggen om Socialstyrelsen gjorde det under sitt namn kan jag inte tänka mig att det skulle gå problemfritt.

  • Pontus Löf

    Pär: När det gäller bloggen Totalstyrelsen så tycker inte jag att det egentligen handlar om frågor som berör hela samhället. De frågor som har allmän bäring har media redan skrivit om (till exempel Dagens Medicin). Jag tycker att den mer är ett symtom på ett problem som finns internt på Socialstyrelsen. Problemet tror jag grundar sig i att ledningen inte har varit så bra på att kommunicera grunderna för olika kontroversiella beslut. Jag tror också att flera internt inte känner sig hörda i den omorganisation som myndigheten genomgår just nu.

    Jag har skickat ett mejl till generaldirektören och hans närmaste medarbetare och vädjat om att ledningen ska vara öppnare med sina beslut. Jag hoppas att bloggen leder till ett öppnare klimat internt på myndigheten och inte till motsatsen. Jag har fått nog av skvaller och kontroversiella beslut utan vettiga förklaringar.

  • Pär

    Även om jag tycker att du har vissa kloka poänger så håller jag inte med dig fullt ut. Möjligheten att riskfritt föra fram en bild av verkligheten som inte stämmer överens med ledningens är viktig, inte minst ur demokratisk synvinkel om det handlar om en offentlig organisation.

    Dock kanske det är så att vi medborgare måste bli skickligare på att värdera informationen och vässa vår vaksamhet mot att personliga vendettor kan förekomma. Trovärdigheten sjunker naturligtvis om källan är anonym.

  • Pär

    Visst är vissa saker som skrivs på Totalstyrelsen interna men mycket har bäring på samhället i stort; t.ex. de oerhört allvarliga problemen med patientsäkerhetsutredningen.

    Socialstyrelsen är också en myndighet med stor makt som fattar beslut som berör många olika områden. Ibland händer det att myndigheten t.o.m. fattar beslut som den rimligen inte borde ha mandat till (därav epitetet Totalstyrelsen).

    Att som Gullan gör bakvägen öka transparensen i de processer och utredningar som i praktiken styrs av myndigheten kan därför också vara en demokratifråga.

  • Jag håller med Magnus, en juridisk person är inte så väldigt annorlunda jämfört med ett webbalias. Anonymitet är en viktig grundstomme för internet: http://definitionofdone.blogspot.com/2010/02/anonymitet-ar-en-mansklig-rattighet.html

  • samtidensrekviem

    Pär: Det är uppenbart att vi läser bloggen med olika glasögon. Du ser saker som inte jag ser. Om den tredje statsmakten inte har belyst frågorna du tar upp så förstår jag varför man kan argumentera för denna blogg. Tack för att du belyste den aspekten.

  • Pontus Löf

    Erik: Jag väljer att citera filosofen Torbjörn Tännsjö som svar. ”Frihet är en fråga om att vara oförhindrad av någon annan att göra någon bestämd handling. Det innebär att den enes frihet ofta står i vägen för den andres. Och någon summa av frihet i samhället, som kan maximeras eller fördelas i olika proportioner, existerar inte. Många högstämda tal till frihetens försvar visar sig därför vid närmare granskning vara innehållslösa. Eller de är försvar för något annat än friheten som sådan, till exempel för någon bestämd frihet, så som den egna gruppens eller nationens rätt att göra som den vill, utan hänsyn till andras intressen.” (saxat från hans bok ”Filosofi och politik”)

  • Pontus Löf

    Jag har nu mejlat Justitieombudsmännen (JO) om hur de ser på anonyma bloggar. Detta är en viktig samhällsfråga som jag gärna vill se belyst. Återkommer med deras svar här på min blogg.

  • Pingback: Totalstyrelsen Revisited « Samtidens rekviem()

  • NN

    Bloggare överdriver sin egen betydelse. Alla andra vet att såväl anonyma som identifierbara personer uttrycker sina personliga uppfattningar och tankar i bloggen. Uppfattningar som tidigare uttrycktes i föreningslivet kvarterskrogen eller i kafferummet. Det är lätt hänt att bloggarna i sin ensamhet framför skärmen överdriver sin egen personliga identitets betydelse och betydelsen av sina tankar som ändå oftast bara är ett eko från den ”verkliga världen”. Så frågan om anonymitet eller icke anonymitet är en ickefråga i samhällsdebatten. På det personliga planet kan det förhindra trakasserier och förföljelse för det finns etablerade maktstrukturer som använder sådana metoder för att få respekt och följsamhet. Har man suttit i kafferummet på arbetet med viss vakenhet så är det en god skola för att studera mekanismerna. Fick du svar från generaldirektören ? eller någon effekt ? eller är du med på svarta listan ? Bara att fästa uppmärksamheten på ett problem är ett problem i vissa maktstrukturer. Förmodligen har du för obetydlig betydelse för att makten skall fästa något avseende vid dig. Men för dina medarbetare är du nu förmodligen ett problem. Du drar eld på dig och då vill ingen på sikt vara i närheten av dig. Men heja på ! Alla behövs !

  • Pontus Löf

    Anonyma Bahnhof-surfare: Bloggare kan absolut överdriva sin betydelse, även om jag tror att vissa bloggare i vissa kretsar kan påverka. De kan leda opinionen. Läs gärna mitt senaste inlägg om bloggarna i Försvarsmakten.

    Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det sista du skriver. Det låter lite hotfullt. För min egen del är det viktigare är att stå för vad som känns rätt inombords än att vinna gillande från alla läger i alla lägen. Om det inte uppskattas så är det ett tecken på att det är lågt till tak och en arbetsplats jag inte vill jobba på.

    Lite intressant att den första anonyma kommentaren jag får är den första jag upplever som dunkel och insinuant. Det bekräftar bara min tes om att anonymitet leder till att folk skriver saker de inte skulle säga ansikte mot ansikte.

  • Pontus Löf

    Du målar upp en väldigt tråkig bild NN. Jag hoppas verkligen inte att det du beskriver är legio utan undantag. Jag tycker inte att man på en modern arbetsplats ska behöva stå ut med trakasserier.

    Textspråk har sina brister. Ironi och betoningar går inte fram. Det var inte min mening att anklaga dig falskeligen, även om ditt inlägg var mångtydigt.

    Som jag skrev i mitt senaste inlägg så tycker jag att det kan finnas en poäng att vara anonym, men att den som skriver ska fokusera på sak snarare än person. Detta just av den anledningen som du beskriver. Jag gör dock en annan bedömning än Gullan i just detta fall och tror att Socialstyrelsens ledning tål öppen dialog och inte ägnar sig åt repressalier.

  • NN

    Jag menar inget hotfullt men min cynism slår igenom. Har man som jag arbetat i olika myndigheter och sett ett otal systematiska förföljelser av enskilda medarbetare från ledningen blir det lätt att man tappar orienteringen och bli cynisk. I ett fall noterade jag trakasserier som stegvis fördes mot en chef. Jag skrev ned dem och det slutade inte förrän jag på ett år hade skrivit ihop 25 a4 sidor. Den som drabbas har inget stöd från någon. Ett stort problem är dom som inte ser ondskan och förstår dess natur. Så många tror att det går att tala ondskan till rätta. Ett stort problem är dom naiva goda som tror att kampen är jämlik. Det är den inte. Det är inte bättre att man vet om vem som slår. Det gör inte mindre ont. Den som säger vem han är när han slår är inte godare för det. Det är gärningen som är avgörande inte vad man heter. Det är ett demokratiproblem när man måste vara anonym och det beror inte på den anonyme. Tar du illa vid dig när du talar med någon anonym ser du inte människan.

  • NN

    Jag hade lite svårt att hitta hit tillbaka och sökte på google och fann då att du tyckte att jag var ett troll och ber därför om förlåtelse för mitt inlägg.

    Jag är nog mest socialt inkompetent. Jag har fått en del tankar om vad anonymitet är och förstår att mina tankar nog bäst passar på ett forum så jag går dit istället. Där känner jag mig också tryggare.

  • Pontus Löf

    Som jag skrev tidigare, var inte min mening att anklaga dig falskeligen. Eftersom det blir sådana missförstånd mellan mig och anonyma så har jag beslutat att ändra i policyn för kommentarer. Jag kommer inte att tillåta anonyma kommentarer i fortsättningen. Däremot låter jag NN:s kommentarer ovan vara kvar. För NN och andra anonyma finns det andra ställen på webben för anonyma diskussioner.

  • Pingback: Riktlinjer för myndigheters närvaro i sociala medier | Pontus Löf()

  • Pingback: Totalstyrelsen Revisited | Pontus hörna()