De sju webbsynderna för kommuner

september 23, 2016|Strategi och projektledning|1 comments

I januari hade jag en fråga ute på Twitter där jag frågade om personer i mitt flöde gillade sin kommuns webbplats. En som motiverade sitt svar var Nikke Lindqvist som skrev:

”Besöker [Stockholm stads webbplats] aldrig någonsin. /…/ Vill inte vara sån, men behovet av att informera är större än mitt behov av informationen. /…/ Den var viktigare när barnen var mindre, och blir säkert viktigare igen när behovet av äldreboende tränger på.”

Detta är inte förvånande för mig som jobbat som webbstrateg på en kommun. En stor andel av besökarna på en kommunwebb är medarbetare på kommunen eller besöker webbplatsen av yrkesmässiga skäl. Det vanligaste sökordet i den interna sökfunktionen brukar vara intranätets namn. En absolut majoritet av sidorna på en kommuns webbplats har få om ens några sidvisningar.

Problemet stavas relevans. Kommunala webbplatser är dåliga 
på att möta upp kommuninvånarnas faktiska behov. Jag menar att detta ofta beror på hur en kommun fungerar som organisation. För att fånga detta har jag börjat prata om webbsynder. En webbsynd är ett internt hinder för att skapa webb som är relevant för kommuninvånarna. I det här inlägget tänkte jag presentera mina sju webbsynder för kommuner som jag offentliggjorde på Webbstrategidagarna Offentlig sektor i våras.

1. Tillfällighetstaktiken

Det finns ingen övergripande strategi för webbplatsen och den översta ledningen förstår inte vikten av bra webb. Beslut om vad som ska synas på startsidan, i menyer och överst på sidmallar görs ad hoc. Banners och puffar läggs ut på chefers order, inte utifrån besökarnas behov. Webbplatsens användning följs inte upp.

2. Den interna avsändaren

Publicerarna tänker bara utifrån sin avdelnings behov och avdelningarna tävlar om plats på startsidan. Förvaltningarna vill gärna profilera sig och kommunen blir ofta synonymt med förvaltningarna. Innehållet delas in utifrån organisation. Publicerarna glömmer att platsen är det enda alla invånare känner till.

3. Assistentorganisationen

Kommuner har för många publicerare. Det är inte ovanligt med 100 publicerare. Publicerarna träffar sällan regelbundet webbansvariga för att stämma av sitt innehåll. Publicerarna saknar ofta kompetens för att skapa bra webbinnehåll. Publicerarna saknar ofta också mandat, vilket gör att de bara gör vad den närmaste chefen säger.

4. Universalsajten

En webbplats för alla behov gör att ingen blir nöjd. En grundskolas information läggs tillsammans med den övergripande beskrivningen av skolor, trots att föräldrarna bara bryr sig om den skola där just deras barn går. Alla målgruppers behov ska samsas på samma yta, vilket leder till dålig design. Redaktörskapet utgår heller inte från målgrupp utan utifrån intern organisation eller i bästa fall ämne.

5. Extra allt

Kommuner maxar genomgångssidor med länkar till undersidor, relaterade dokument, videoklipp, externa länkar med mera. Ämnen presenteras i långa listor alfabetiskt eller huller om buller. Det går inte att få en snabb överblick över vilka ämnen som hänger ihop.

6. Expertkulturen

Interna experter styr vad som ska stå på webbsidorna. Experternas språk används trots att det stora flertalet har svårt att förstå det. Den information som folk efterfrågar (vardagsnära service) bedömer experterna som mindre intressant. Experter kan hänvisa till diverse lagkrav för att just deras text ska lyftas fram.

7. Centrumsjukan

Publiceraren utgår från var hen sitter (centralorten). Andra orter än centralorten exkluderas när kommunen ska beskrivas. Det finns få möjligheter att hitta det som ligger i en viss del av kommunen. Digitala kartor utnyttjas inte fullt ut.

Share this Post: