Journalistiken handlar om mycket mer än att förmedla information

Pontus Vinderos/ februari 8, 2011/ Sociala medier och nätkultur/ 5 comments

Nyligen gav Anders Mildner en föreläsning om hans syn på hur journalistens roll i samhället är på väg att förändras, främst på grund av Internets framväxt. Joakim Jardenberg ordnade så att intresserade kunde följa och vara delaktiga på nätet. Här kan du se hela föreläsningen:

I korthet uppfattar jag Anders Mildner resonemang som följer. Journalistrollen håller på att förlora sin innebörd, eftersom vem som helst kan vara journalist. Mildner tar en twittrande reporter i Egypten som exempel. Vad skiljer denna reporter från en privatperson som twittrar om samma sak bara några meter bredvid?

Vidare menar Mildner att journalisten håller på att tappa inflytande. Journalisten är inte längre filtret mellan makthavarna och allmänheten, utan i och med Internets framväxt så har allmänheten samma möjligheter som journalister att publicera, debattera och filtrera.

Mildner anser att journalister bör hantera de förändrade maktförhållandena på ett konstruktivt sätt. Istället för att reagera med att försöka försvara sin tappade position menar han att journalister måste bli duktigare på att plocka upp och aggregera det som allmänheten skapar på Internet.

Journalistiken bidrar med något unikt

Jag ser flera poänger med Mildners resonemang, men jag ser också vissa svagheter. Dessa tänkte jag utforska i detta inlägg. Jag håller nämligen inte med om påståendet att vem som helst kan vara en journalist. För mig är det en väldigt stor skillnad mellan ett hafsigt skrivet blogginlägg av en hobbyskribent och ett genomarbetat reportage av en kunnig journalist.

Men, säger någon, journalistik handlar väl inte bara om välskrivna texter som utmanar vår världsbild och fördjupar vår kunskap om vår samtid? Nej, helt riktigt. Mycket journalistik av idag är mallad, enfaldig och innehåller många fakta- och stavfel. Den typen av journalistik tycker jag är utbytbar mot ett Twitterflöde eller en bloggportal.

Det jag menar med journalistik är det genomarbetade, det som tar tid och det som kostar pengar. Det är den typen av journalistik som kräver åratal av idogt arbete, förvärvad yrkeskunskap och talang. Jag tänker till exempel på Günter Wallraf och hans 13 icke önskvärda reportage, Stina Dabrowski och hennes tv-intervjuer eller WikiLeaks och deras Collateral Murder.

Det finns något unikt med journalistiken, oavsett medium, som inte Svennebanan från gatan bara kan göra rakt av på sin blogg eller som en statusuppdatering på Facebook. Bara för att jag kan springa 100 meter heter jag inte Usain Bolt. Vi behöver personer som bemästrar konsten att producera god journalistik även i framtiden. Journalisterna ska inte bara ägna sig åt att samla ihop det som folk skriver i sociala medier, även om det naturligtvis också har sina poänger. Någon måste göra journalistiken.

I boken På väg mot medievärlden 2020 utvecklar Gunnar Nygren och Börje Alström den förändrade bilden av journalisten. De menar att journalisten av idag jobbar med att paketera innehåll och att det finns ett större fokus på den enskilda journalisten som ett varumärke som kan sälja. Gränserna mellan journalistik, PR och underhållning håller på att suddas ut.

Just journalisternas identitetskris tar Nygren och Alström speciellt upp. De hänvisar bland annat till en grupp amerikanska journalister som under slutet av 1990-talet tog sig an uppgiften att slå fast vad som särskiljer journalistiken, vilket resulterade i boken The Elements of Journalism. Nygren och Alström sammanfattar deras ståndpunkt som följer:

  • Journalistikens främsta skyldighet är sanningen.
  • Dess främsta lojalitet är gentemot medborgarna.
  • Dess kärna är förmågan till verifiering.
  • Den måste vara oberoende från dem som bevakas.
  • Den måste fungera som en oberoende bevakare av makten.
  • Den måste tillhandahålla ett offentligt forum för offentlig kritik och kompromiss.
  • Den måste sträva efter att göra det säregna intressant och relevant.
  • Den måste ge nyheterna rätt proportioner.
  • Den måste ge sina utövare en möjlighet att använda sitt personliga samvete.

Dessa punkter tycker jag säger någonting viktigt om vad journalistik borde handla om. Det är någonting unikt som inte kan ersättas av hobbytwittrare eller enfaldiga krönikörer i kvällspressen.

Morgondagens journalister

Hur är det då med morgondagens journalister? Nygren och Alströms slutsats är att det är svårt att sia om vilka som är morgondagens journalister. Många förändringar sker just nu. De pekar på att vägen till att bli journalist idag är mycket mera mångfacetterad än tidigare och att olika grupper i samhället ser på journalisters roll på olika sätt. Medborgarna och politikerna ser journalisten som en ”självupptagen och elitistisk yrkesman”.

Det är dessutom allom bekant att de traditionella medieföretagen kämpar för att överleva. Yngre människor, som undertecknad, köper inte papperstidningar längre. Företagen måste hitta nya affärsmodeller för sin verksamhet för att göra journalistiken lönsam.

Min förhoppning är att vi kommer att ha duktiga journalister även i framtiden. Däremot tror jag inte på medieföretagen i sin nuvarande utformning. För att inte tappa mark borde journalister anamma den nya tekniken, använda de sociala medierna och fundera på nya sätt att organisera sitt journalistiska arbete. Det är inte omöjligt att morgondagens journalister jobbar i helt andra organisationer än idag. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: WikiLeaks är bara början…