Myten om Narkissos eller: varför jag inaktiverar mitt Facebook-konto

maj 21, 2012|Spaningar och analyser|21 comments

Enligt legenden fanns det en yngling vid namn Narkissos. Han var så fager att nymfer och andra ynglingar flockades kring honom för att vinna hans gunst. Narkissos nobbade dem alla och lämnade efter sig många brustna hjärtan. Gudarna på Olympen blev vreda och straffade Narkissos. En dag hittade Narkissos en källa vid Donacon i Thespia. När han böjde sig ner för att dricka i källan fick han för första gången se sitt eget ansikte, speglat i källans vatten. Han försökte röra den fagra ynglingen, men kunde inte nå honom. Narkissos hade blivit dömd att älska sig själv och kunde inte slita sig från sin egen spegelbild. Olyckan blev till slut så stor att Narkissos stack en dolk i hjärtat och föll död ner till marken. Ur marken växte sedan en vit narciss med blodröda blad.

Facebook skapades av Mark Zuckerberg under hans studietid vid Harvard i början av 2000-talet. I den första versionen, kallad Facemash, kunde Harvard-studenterna betygsätta varandras utseende. Från att ha varit ett pojkstreck med ett fåtal användare har Facebook idag blivit en viktig del av många människors liv och ett expansivt börsnorterat företag. I Sverige har varannan person ett Facebook-konto. Många besöker dagligen Facebook för att hålla sig uppdaterade och uppdatera andra om sitt eget liv.

Oljemålning av Caravaggio föreställande Narkissos vid källan. Licens: Public Domain, hämtad från Wikipedia.Precis som i Facebooks barndom så är det ytliga frågor som dominerar. Man lägger upp fördelaktiga bilder på sig själv, checkar in på en häftig fest eller lägger någon lustig kommentar som får många gillningar. Vi har blivit som Narkissos, fästa vid bilden av oss själva. Vi hetsar oss själva att läsa Facebook då vi vaknar, på vägen till jobbet, vid lunchtid, på eftermiddagen, framför teven och i sängen när vi ska sova. Vi vill ju inte missa den där bilden på valpen, en förändrad relationsstatus eller någon ball Youtube-video där någon gör bort sig.

Jag menar inte att aktiva Facebook-användare är sjukliga narcissister, även om det finns studier som pekar på det. Jag menar att Facebook är ett ytligt medium som gör oss till maniska slavar under vår egen spegelbild. Vi måste visa upp våra barn som troféer. Vi måste sprida ut bilder från den där exotiska semestern. Vi måste berätta historien om oss själva. Vi måste det därför att vi vill passa in. Vi vill vara en del av den gemenskap som Facebook skapar. Men det är en konstgjord gemenskap som skapas för att generera annonsintäkter.

Facebook vill att vi ska göra det privata offentligt. Ju mer information vi delar med oss av, desto mer träffsäkert kan deras annonseringssystem bli. Jag vågar hävda att Facebook är ett mycket större hot mot den personliga integriteten än FRA:s signalspaning. Facebook gör medvetet förändringar i sin funktionalitet för att vi ska göra mer och mer information om oss själva offentliga. Användare som inte sätter sig in i krångliga sekretessinställningar blir automatiskt offentliga med sitt privatliv. Genom en enkel googling kan folk hitta bilder på många svenskar i pinsamma situationer, med paraplydrink i handen och blottat bröst. Dessa svenskar är förmodligen helt ovetandes om detta, då de inte är experter på webb.

Nyligen har jag börjat fråga mig vad Facebook ger tillbaka till mig som användare. Jag har gjort ett val som av många säkert kan uppfattas som provocerande: jag har inaktiverat mitt Facebook-konto. Jag är inte ensam om att göra detta. Jag har intervjuat flera personer som också inaktiverat sina konton. Alla berättar ungefär samma sak. De blev besatta av att gå in och läsa vad andra uppdaterade. Efter ett tag började denna maniska inloggning kännas meningslös. Vad är det egentligen jag missar om jag inte loggar in?

Personligen har jag också funderat mycket på gränsen mellan offentligt och privat. Jag har funderat på om mitt privatliv verkligen har ett allmänintresse. Dessutom har jag ingen aning om vad som händer med mina statusuppdateringar efter det att jag har klickat på Skicka. Jag kan inte veta hur mina vänner och deras vänner uppfattar mina statusuppdateringar. Livshändelser är alltför komplexa för att sammanfattas i några få meningar. Risken för missuppfattningar är stor. Jag vill värna min personliga integritet.

Men måste man skriva privata saker på Facebook? Nej, det måste man inte. Det är många som använder Facebook som om det vore Twitter eller en RSS-läsare. Men varför då inte använda just Twitter och en RSS-läsare som är betydligt bättre för dessa syften? Jag kommer att fortsätta att vara aktiv i sociala medier. Men jag kommer att vara det offentligt och då jag har något vettigt att säga. Jag kan lära känna och prata med andra som delar mina intressen på Twitter. Jag kan reflektera och diskutera på denna blogg. Jag kan informera om mitt CV på min LinkedIn-profil.

Jag ser inte varför jag skulle lägga tid på meningslös navelskådning på Facebook. Jag vill inte bli som Narkissos och fastna vid min egen spegelbild. Vill du? Om inte kan du alltid inaktivera ditt Facebook-konto.

Share this Post: