Myten om Narkissos eller: varför jag inaktiverar mitt Facebook-konto

maj 21, 2012|Sociala medier och nätkultur|21 comments

Enligt legenden fanns det en yngling vid namn Narkissos. Han var så fager att nymfer och andra ynglingar flockades kring honom för att vinna hans gunst. Narkissos nobbade dem alla och lämnade efter sig många brustna hjärtan. Gudarna på Olympen blev vreda och straffade Narkissos. En dag hittade Narkissos en källa vid Donacon i Thespia. När han böjde sig ner för att dricka i källan fick han för första gången se sitt eget ansikte, speglat i källans vatten. Han försökte röra den fagra ynglingen, men kunde inte nå honom. Narkissos hade blivit dömd att älska sig själv och kunde inte slita sig från sin egen spegelbild. Olyckan blev till slut så stor att Narkissos stack en dolk i hjärtat och föll död ner till marken. Ur marken växte sedan en vit narciss med blodröda blad.

Facebook skapades av Mark Zuckerberg under hans studietid vid Harvard i början av 2000-talet. I den första versionen, kallad Facemash, kunde Harvard-studenterna betygsätta varandras utseende. Från att ha varit ett pojkstreck med ett fåtal användare har Facebook idag blivit en viktig del av många människors liv och ett expansivt börsnorterat företag. I Sverige har varannan person ett Facebook-konto. Många besöker dagligen Facebook för att hålla sig uppdaterade och uppdatera andra om sitt eget liv.

Oljemålning av Caravaggio föreställande Narkissos vid källan. Licens: Public Domain, hämtad från Wikipedia.Precis som i Facebooks barndom så är det ytliga frågor som dominerar. Man lägger upp fördelaktiga bilder på sig själv, checkar in på en häftig fest eller lägger någon lustig kommentar som får många gillningar. Vi har blivit som Narkissos, fästa vid bilden av oss själva. Vi hetsar oss själva att läsa Facebook då vi vaknar, på vägen till jobbet, vid lunchtid, på eftermiddagen, framför teven och i sängen när vi ska sova. Vi vill ju inte missa den där bilden på valpen, en förändrad relationsstatus eller någon ball Youtube-video där någon gör bort sig.

Jag menar inte att aktiva Facebook-användare är sjukliga narcissister, även om det finns studier som pekar på det. Jag menar att Facebook är ett ytligt medium som gör oss till maniska slavar under vår egen spegelbild. Vi måste visa upp våra barn som troféer. Vi måste sprida ut bilder från den där exotiska semestern. Vi måste berätta historien om oss själva. Vi måste det därför att vi vill passa in. Vi vill vara en del av den gemenskap som Facebook skapar. Men det är en konstgjord gemenskap som skapas för att generera annonsintäkter.

Facebook vill att vi ska göra det privata offentligt. Ju mer information vi delar med oss av, desto mer träffsäkert kan deras annonseringssystem bli. Jag vågar hävda att Facebook är ett mycket större hot mot den personliga integriteten än FRA:s signalspaning. Facebook gör medvetet förändringar i sin funktionalitet för att vi ska göra mer och mer information om oss själva offentliga. Användare som inte sätter sig in i krångliga sekretessinställningar blir automatiskt offentliga med sitt privatliv. Genom en enkel googling kan folk hitta bilder på många svenskar i pinsamma situationer, med paraplydrink i handen och blottat bröst. Dessa svenskar är förmodligen helt ovetandes om detta, då de inte är experter på webb.

Nyligen har jag börjat fråga mig vad Facebook ger tillbaka till mig som användare. Jag har gjort ett val som av många säkert kan uppfattas som provocerande: jag har inaktiverat mitt Facebook-konto. Jag är inte ensam om att göra detta. Jag har intervjuat flera personer som också inaktiverat sina konton. Alla berättar ungefär samma sak. De blev besatta av att gå in och läsa vad andra uppdaterade. Efter ett tag började denna maniska inloggning kännas meningslös. Vad är det egentligen jag missar om jag inte loggar in?

Personligen har jag också funderat mycket på gränsen mellan offentligt och privat. Jag har funderat på om mitt privatliv verkligen har ett allmänintresse. Dessutom har jag ingen aning om vad som händer med mina statusuppdateringar efter det att jag har klickat på Skicka. Jag kan inte veta hur mina vänner och deras vänner uppfattar mina statusuppdateringar. Livshändelser är alltför komplexa för att sammanfattas i några få meningar. Risken för missuppfattningar är stor. Jag vill värna min personliga integritet.

Men måste man skriva privata saker på Facebook? Nej, det måste man inte. Det är många som använder Facebook som om det vore Twitter eller en RSS-läsare. Men varför då inte använda just Twitter och en RSS-läsare som är betydligt bättre för dessa syften? Jag kommer att fortsätta att vara aktiv i sociala medier. Men jag kommer att vara det offentligt och då jag har något vettigt att säga. Jag kan lära känna och prata med andra som delar mina intressen på Twitter. Jag kan reflektera och diskutera på denna blogg. Jag kan informera om mitt CV på min LinkedIn-profil.

Jag ser inte varför jag skulle lägga tid på meningslös navelskådning på Facebook. Jag vill inte bli som Narkissos och fastna vid min egen spegelbild. Vill du? Om inte kan du alltid inaktivera ditt Facebook-konto.

Share this Post:
  • http://www.celareartem.com/ Artem Pereverzev

    Intressant vinkel, speciellt i ljuset av vilka ändringar Twitter gjorde till sin privacy policy. Också, hur förhåller du dig till Google+?

    • http://pontuslof.se/ Pontus Löf

      Google+ har löst sekretessen bättre än Facebook med sina cirklar, men hittills är antalet användare för lågt för att det ska kännas meningsfullt. Men i höst gissar jag att Google+ tar fart på allvar, eftersom det kommer påverkar Googles träfflistor så mycket.

      • http://twitter.com/pereverzev Artem Pereverzev

        Tycker du att deltagandet i olika grupper på Facebook inte är viktigt då? Med den insikten du publicerat i detta inlägg verkar det vara upp till dig hur mycket eller hur lite du avslöjar om dig själv. Jag tror att jag är beredd att hålla med dig, om det är en princip som gjorde att du inaktiverade ditt konto – principen att inte vara med och sponsra Facebook i deras annonsintäktjakt. 
        (Jag jobbar inte på/åt Facebook, har nämligen själv funderat på att inaktivera mitt konto.)

        • http://pontuslof.se/ Pontus Löf

          Grupper kan vara intressanta, men man kan diskutera sakfrågor på andra ställen också. Främst tycker jag grupper på Facebook är konstiga rent sekretessmässigt. Andra kan lägga till mig i en grupp utan att jag först godkänner det. Det tycker jag är ett intrång i min personliga integritet. Det är nästan som att tvångsansluta folk till olika föreningar.

  • https://plus.google.com/u/0/101132975962082847483/about Per Pettersson

    Intressant syn på Facebook. Själv så använder jag inte Facebook till att läsa vad folk gör. Det slutade jag med 2011. Jag lägger upp någon bild då och då, delar en incheckning om jag vill ha sällskap och håller koll på födelsedagar. Statusuppdateringar på Facebook är oftast lika intressanta som det man viskar i sömnen.

  • Anonym

    Jag valde att ta bort mina vänner från Facebook eftersom jag fortfarande måste använda det som arbetsredskap men jag gillar det inte. http://www.helalf.se/2012/04/11/om-varfor-jag-tar-bort-facebook-som-van/

    Såhär en och en halv månad senare kan jag inte påstå att jag saknar det. Tanken är att jag ska blogga om det men det är så otroligt mycket jag inte gillar med Facebook att jag inte kan sätta fingrarna på allt än. 

    Dels det du tar upp i ditt inlägg, dels den typ av vänskap som Facebook skapar, att de tjänar pengar på den vänskapen, att så få ifrågasätter sitt användande…  

    Facebook har blivit en läskigt stor del av människors liv och breder ut sig på www i en skrämmande takt. Anledningen ”alla finns på Facebook” skrämmer slag på mig, i alla möjliga sammanhang. Jag känner bara obehag just nu.

    Jag gillar verkligen det här inlägget, han sätter fingret på mycket vettigt http://blog.seanbonner.com/2012/04/15/on-leaving-facebook/

    • http://pontuslof.se/ Pontus Löf

      Spännande att det är flera som går i liknande tankar! Visste faktiskt inte att Facebook stödjer hårdare lagstiftning som CISPA, det är ju inte speciellt trevligt.

      Jag är admin för några Facebook-sidor, så jag är inte heller helt kvitt Facebook. Jag skapade ett tomt konto som jag gjorde till sidadministratör. En av sidorna måste jag överlämna (Jag vill förhindra självmord), men de två övriga kanske jag lägger ner i framtiden. Vi får se.

  • Sven Folkesson

    Sedan tidernas begynnelse (typ 2008-2009) så ser jag Facebook som en självuppdaterande adressbok. Jag har ett internationellt privat kontaktnät som jag aldrig hade kunnat hålla vid liv om det inte vore för Facebook. 

    Det här förstår jag i ärlighetens namn inte: ”Jag vågar hävda att Facebook är ett mycket större hot mot den personliga integriteten än FRA:s signalspaning. ” Facebook samlar data för att förse oss med kommersiella budskap. Och du väljer själv vilken information du vill lämna ut. Att jämföra det med en våldsmonopolistisk apparat som spionerar på folk är lite magstarkt.  

    I vilket fall som helst, jag tror den personliga integritetens tid är förbi. Det handlar om att ”manage your public profile”, inte att skydda den från insyn.  

    • http://pontuslof.se/ Pontus Löf

      Facebook gör medvetet förändringar i sina sekretessinställningar som användarna inte förstår. På detta sätt gör Facebook privat information offentlig utan att användarna vill det. Detta också i en skala som inte är jämförbar med det  FRA håller på med. Vi vet dessutom inte hur Facebook kommer använda din personliga data. De kanske väljer att samarbeta med statliga underrättelsetjänster?

      Håller helt med om att ha en publik profil. Men jag ser inte Facebook som ett bra verktyg för det. Då är den personliga bloggen, Twitter och LinkedIn betydligt bättre eftersom dessa är publika och sökbara på ett annat sätt än Facebook som är ett stängt nätverk.

      Det jag vänder mig emot är att lägga ut privat information på nätet och tro att den förblir privat. Privat information avhandlar jag i mejl eller när jag träffar människor.

      • Sven Folkesson

        Håller helt med om att det är mkt möjligt att staten kommer kräva att FB lämnar ut data eller t.o.m. att FB ska avlyssna utpekade individer. Och det är illa. Men om det är anledningen till att man väljer bort FB så ska man i konsekvensens namn inte använda internet överhuvudtaget samt göra sig av med mobilen. Det är ju inte bara FB som kan utsättas för påtryckningar.

        Håller med om att folk inte förstår (och blir vilseledda?) att tro att det är ”deras” data de har på ”sin” sida på FB. Men jag är inte orolig, inte mer än vad gäller Google som hanterar alla mina personliga mejl…och bolagets också för den delen!   

  • http://www.vd-blogg.se forsandree

    Varför inte ha kvar sitt konto men välja att inte använda det? 

    • http://pontuslof.se/ Pontus Löf

      Ännu så länge har jag ett helt tomt konto för att administrera min FB-sidor. Får se om det kontot också ryker i framtiden. Måste dock överlämna kampanjen Jag vill förhindra självmord först.

  • Pingback: forsandree 2012-05-23 | Erik Fors-Andrée()

  • Pingback: Min uppgörelse med Facebook  | Helen Alfvegren()

  • http://www.lowenhamn.se Henrik Löwenhamn

    För att vara lite tydlig i början, det här är givetvis inget personligt mot Pontus och man får ju såklart göra som man vill. Jag har bara några tankar jag vill dela med mig av.

    För det första så blir ju Facebook en spegel av ens egen umgängeskrets. Det är mina vänner som skapar mitt Facebook. De vänner vars ‘meningslösa’ (för mig) statusuppdateringar jag inte vill läsa döljer jag bara. Sedan jag började med det är upplevelsen mycket bättre. Mitt Facebook består även av de sidor jag valt att gilla och de grupper jag har valt att gå med i.
    För det andra, ska man jobba som rådgivare i sociala medier så måste man nog aktivt använda Facebook. Det är störst. Flest medlemmar. Används mest. Det räcker inte att ha ett konto för att se vilka nyheter som kommer. Man måste se hur de tas emot och hur de används, annars är det ju väldigt svårt att veta vad ens kunder ska göra.

    Om man dessutom har så stort motstånd mot dom som företag så ifrågasätter jag att man ens säljer tjänsten till sina kunder. Jag undrar också hur man då ställer sig till Google, som kanske inte är riktigt lika svåra men som definitivt är en stor insamlare av personlig information, för kommersiellt bruk.

    Som flera har nämnt, Facebook har ju inte tillgång till någon annan information än den jag har valt att dela med dom. 

    Det är klart att man blir trött på att läsa hur lyckliga alla är hela tiden, men har ni någon gång fått ett negativt svar på frågan ‘hur är läget?’.
    Men jag tycker det är kul att hålla koll på nya och gamla bekanta, att följa deras liv. Precis som jag har förstått att en del gillar att ha koll på mig och vad jag gör här på Gotland. Eftersom många av mina vänner inte bor här.

    • http://pontuslof.se/ Pontus Löf

      Först, tack för att du tog dig tid att skriva en så lång kommentar! Om alla skulle tycka lika, så skulle det inte bli någon diskussion. Jag ska försöka besvara det kronologiskt indelat efter rubriker så att man kan koppla tillbaka till din kommentar.

      OM FLÖDET OCH SPEGELN
      Det första är förstås sant, men inte riktigt det jag menar med spegelmetaforen. Den spegel jag pratar om är inte andras flöden utan ens egen Timeline. Du blir fast vid bilden av dig själv, att lägga ut information på din Timeline för att visa för alla andra vem du är. Du blir din egen reporter med allt vad det innebär av publicistiskt ansvar och stress att hålla deadline för ditt material. Igår var jag till exempel på Ozzy på Stadion här i Stockholm. Det var väldigt skönt att slippa tänka på att dokumentera det för min Timeline och sedan besvara kommentarer på Facebook under konserten. Istället såg jag på Ozzy och pratade med vännerna som var på konserten.

      Precis som en dagstidning menar jag att man har ett ansvar för det man publicerar på Facebook, om inte annat för sig själv. En publicering kan ge positiva och negativa effekter. Det är många som inte klarar av att göra dessa överväganden utan lägger ut saker som är skadliga för dem själva eller andra. Till exempel anges Facebook allt oftare som orsak till skilsmässor i England: http://www.dailymail.co.uk/femail/article-2080398/Facebook-cited-THIRD-divorces.html

      I Sverige har det blivit vanligare att Facebook används som bevismaterial i vårdnadstvister: http://www.dagensjuridik.se/2012/04/facebook-allt-vanligare-som-bevis-i-vardnadstvister

      OM ATT ARBETA MED FACEBOOK
      Den andra delen håller jag med om. Jag kan inte samtidigt jobba med Facebook om jag bojkottar det privat. Precis som jag inte kan jobba på Slitz eftersom jag ogillar deras kvinnosyn. Det är viktigt att yrkesetiken harmonierar med den personliga etiken. Det finns en intressant avhandling om detta som lagts fram i Uppsala: http://www.uu.se/press/pressmeddelanden/pressmeddelande-visning/?id=2925&area=&typ=pm&na=disputation&lang=sv

      GOOGLE
      Om Google skulle bete sig som Facebook, så skulle jag överväga att sluta använda deras tjänster också. Men jag håller med om att det kan vara svårt att vara en etisk konsument fullt ut. Mer om det har jag skrivit här: http://pontuslof.se/wordpress-vs-thesis-eller-finns-det-verkligen-etiska-konsumenter/

      TVÅNG OCH PRIVAT
      Vi väljer själva att lägga upp information, javisst. Men Facebook uppmuntrar att göra privat info offentligt genom att göra funktioner för detta. Deras mål är att samla på sig så mycket personlig data om alla för att sedan kunna tjäna pengar på detta genom annonsering.  Ibland förändrar de också sin funktionalitet så att det som vi trodde skulle vara privat blir offentligt. Se exempelvis här: http://www.joinsimon.se/facebook-buggar-och-din-privata-information-hur-star-det-egentligen-till/

      FACEBOOKS ROI
      Visst håller jag med om att Facebook har sina poänger. Det är lättare att hålla kontakt med folk. Men det går faktiskt att göra på andra sätt också. Antingen via andra tjänster som Twitter. Eller genom ett mejl, ett telefonsamtal eller en fika på stan. Folk umgicks privat även innan Facebook.

  • Pingback: Jag ljuger när jag godkänner användarvillkoren | Pontus hörna()

  • http://www.elwirakotowska.se elwira kotowska

    Jag ”hoppade av” FB för två år sedan, http://www.elwirakotowska.se/sociala-medier-natverk-med-olika-mal-och-syftet, saknade inte att komma tillbaka. Dock i många fall fick jag stå ”utanför”. En del organisationer väljer endast och enbart FB kundservice eller registrerar medlemmar bara dessa medlemmar som har FB konto.
    Ibland var jag även ifrågasatt i mina kunskaper som marknadsförare. Aldrig gillade motiveringen ”alla är med på FB”.
    Önskar dig lycka till Pontus!

  • http://ingsoc.eu/ Henry Rouhivuori

    Facebook lämnade jag redan i höstas strax efter jag funnit Google+:s potential. Idag får jag ut mycket mer av Google+ än jag t.ex fick ut av Facebook eller Twitter. Det är till största delen hur man själv använder tjänsten. Var aktiv så blir flödet aktivt.

    ROI hos Facebook är väl en sak som jag som kandidat till ett politiskt val har upplevt. Det vill säga de pengar jag lade ner på annonsering mycket väl kunde jobbat bättre i fysiska världen. Några större mängder klick blev det inte fastän antalet visningar först imponerade stort på mig.

  • Pingback: Så inaktiverar du ditt Facebook-konto | Webbstrateg.nu()

  • Pingback: Jag behåller Facebook, med riktiga vänner » BjornSennbrink.se()