Anonymitet, internet och ansvarsskyldighet

Publicerat av Pontus Vinderos den

Inom socialpsykologin finns en teori som förklarar varför människor i grupp kan utföra grymheter som går stick i stäv med samhällets normer. Den kallas deindividuation och går ut på att människor i grupp tappar känslan av att vara egna individer och att andra är individer. I krig används detta effektivt och medvetet. Genom att anonymisera människor genom uniformer, titlar och hierarkier samt en stark sammanhållning i den egna gruppen, så kan soldaterna uppleva att de inte har något eget moraliskt ansvar. Denna teori har använts för att förklara till exempel Son My-massakern under Vietnamkriget.

Varje dag mobbas barn på nätet. I forum, på bloggar och genom webbplatsers kommentarsfunktioner spyr folk ut den ena efter den andra elaka kommentaren. Den senaste tiden har man uppmärksammat att unga tjejer övertalas att posera nakna framför sin webbkamera, en typ av våldtäkt över internet.

Jag tror att teorin om deindividuation kan användas för att förklara detta beteende. Bakom skärmen, skyddad av anonymitet, kan folk skriva saker som de aldrig skulle säga i verkliga livet. Folk kan vara kaxiga och vinna acceptans bland andra som skriver anonymt. Det kanske mest extrema och vedervärdiga formen av detta tycker jag är självmordsforum där folk tipsar om effektiva självmordsmetoder och hetsar olyckliga människor att ta sina liv.

Anonymitet är alltså någonting som bidrar till att människor beter sig illa mot andra människor. Men finns det inga positiva aspekter av anonymitet? Det kanske vanligaste argumentet för anonymitet är yttrandefrihet och möjligheten att kritisera makten utan risk för repressalier.

Nyligen har bloggosfären uppmärksammat bloggar där anställda på myndigheter luftar kritik mot ledningen anonymt. Jag ser flera problem med dessa bloggar. För det första så finns ingen utpekad ansvarig utgivare. Detta innebär att jag som läsare inte vet vem som står bakom kritiken och vad denna persons förhållande till myndighetens ledning är. Det kan handla om en personlig vendetta för att gynna sina egna intressen. Vad är det som säger att vederbörande inte har ett starkt politiskt intresse av att kritisera ledningen? Jag som läsare har ingen möjlighet att avgöra detta eftersom avsändaren är okänd för mig.

Jag är som utbildad journalist och engagerad samhällsmedborgare en varm förespråkare för vår grundlagsskyddade tryck- och yttrandefrihet. Det är bra för demokratin att anställda vid till exempel statliga myndigheter kan läcka information som visar på missförhållanden och leder till nödvändig förändring. Men detta är någonting annat. Traditionellt har den anställde varit en källa till en journalist som publicerar i en tidning som har en utsedd ansvarig utgivare. Journalisten fungerar som ett filter genom att bedöma trovärdigheten i källan. Tidningen har också etiska riktlinjer som styr publiceringen och har öppet deklarerat sin publicistiska idé.

Den bloggande insidern är både publicist och källa på samma gång. Med den bloggande insidern finns inga filter, inga etiska riktlinjer och ingen ansvarig utgivare. Det råder också lite oklarheter kring det rättsliga läget. Bloggare har per automatik inte något grundlagsskydd. Man måste utse ansvarig utgivare och ha utgivningsbevis från Radio- och TV-verket för att skyddas. När det gäller det rättsliga i just detta fall så kompliceras det av att det är en statstjänsteman. Om någon känner till hur JO eller JK resonerar i liknande fall får ni gärna kommentera.

Någonting som är utmärkande för en insiderblogg är missnöjet med ledningen och personliga påhopp på ledande företrädare. Ofta passar andra på att lufta sitt missnöje med ännu värre påhopp i kommentarsfältet. Jag har sett exempel på hur missnöjda kommentatorer träder över gränsen av vad som är moraliskt försvarbart genom att till exempel tillskriva chefer diaboliska egenskaper.

Jag förklarar detta genom deindividuation. Den missnöjde befrias från sitt personliga ansvar och kan utan vidare skriva öknamn, intrigera och sprida skvaller. Det blir en slags subkultur som berömmer och hetsar folk att skriva anonyma påhopp.

Jag tycker inte att dessa bloggar är förenliga med god publicistisk sed. Det måste finnas någon som tar ansvar för vad som publiceras. Man brukar inom medieforskningen tala om att till exempel tidningar har ansvarsskydlighet (accountability). Man måste som publicist ta ansvar för vilka konsekvenser det som publiceras får. I Sverige har pressen länge arbetat med olika typer av etiska riktlinjer och granskningsnämnder för att sanera de mest smutsiga delarna av branschen.

På internet kan vem som helst vara publicist. Jag tycker inte att det förändrar själva grundprinciperna bakom ansvarsskyldighet. Om du driver ett forum eller en blogg, så bör du följa svensk lag och kunna motivera publiceringar utifrån etiska överväganden. En publicist ska alltid vara känd och arbeta aktivt med att sanera påhopp och moraliska övertramp.

Min slutsats är att anonymitet på nätet är någonting vi behöver stöta och blöta. Mitt intryck är att anonymitet gör att folk i högre grad träder över gränsen för vad som är moraliskt försvarbart. Det bästa vore om vi som publicerar på nätet kan sluta oss samman och arbeta med självsanering likt pressen, istället för att regeringsmakten ska påtvinga oss hårdare regelverk.