Nätprofeterna fortsätter att blunda för problemen kring näthat. Den senaste i raden är Emanuel Karlsten som skriver i DN:

Vi skulle aldrig få för oss att kalla något ”telefonhat” bara för att hat framfördes på telefon. Inte heller skulle vi kalla det ”brevhat” när avföring och sperma postas till kvinnor. Då är det bara ett rent, prefixlöst ”hat” och udden skulle riktas mot samhället.

Problemet med detta argument är att Internet inte är analogt med telefon eller post. Faktum är att nätet är en infrastruktur för många olika saker. Telefon och post är kommunikationskanaler där kommunikationen sker från en person till en annan person. Detta är analogt med e-post eller direktmeddelanden på Twitter, men inte med publicering på en publik webbplats. Webben är däremot en kommunikationskanal där kommunikationen sker från en person till många personer. Det är med andra ord ett massmedium, precis som press, radio och tv. Därför blir Emanuel Karlstens argument historiskt helt felaktigt. Vi har historiskt pratat om just problem med vad som får och inte får publiceras i olika massmedier, ända sedan den första tryckfrihetsförordningen kom till 1766.

Varför näthat är ett relevant begrepp

Yttrandefrihetslagarna syftar till att staten inte ska kunna censurera medborgarna, men det finns begränsningar. Vi har ett flertal yttrandefrihetsbrott som är knutna till just yttranden i massmedier, exempelvis förtal, förolämpning och hets mot folkgrupp. Dessutom gäller övriga lagar mellan medborgare. Så här skriver Anders R. Ohlsson:

Grundlagsreglerna som garanterar medborgarna yttrandefrihet skyddar alltså mot myndigheterna – inte mot andra medborgare. Om personen A med våld eller hot försöker hindra personen B från att säga eller skriva något bör B vända sig till polisen, men då är det inte några bestämmelser om yttrandefrihet som ska tillämpas. A har sannolikt gjort sig skyldig till brott, men de brotten kallas sådant som ”misshandel” eller ”olaga hot” och har inget med grundlagarna att göra.

Dessutom har de traditionella medierna själva tagit på sig ytterligare etiska regler, de så kallade spelreglerna för press, radio och tv. För att citera Anders R. Ohlsson igen:

Pressens s k självsanering genom Pressens Opinionsnämnd (PON) skapades på 1910-talet. En opinion som upprörts över utslag av ”osedlighet” i pressen hotade att driva fram inskränkningar i tryckfriheten. Publicistklubben, Tidningsutgivareföreningen och Sveriges Journalistförening instiftade PON som en hedersdomstol med uppgift att värna en hygglig etisk nivå i branschen.

Därför vill jag till skillnad från både Joakim Jardenberg och Emanuel Karlsten hävdar att hat på just nätet är relevant att diskutera, precis som vi tidigare har diskuterat problem med yttranden i press, radio och tv. Ett yttrande på en webbplats är nämligen en publicering, på samma sätt som en tidningsartikel eller ett tv-inslag. Det får samma negativa konsekvenser för den som drabbas. På grund av Google så finns ju också de hatiska skriverierna kvar över tid om någon googlar den drabbades namn.

Gillar du inläggen på Webbstrateg.nu? Missa inte chansen att få kommande inlägg från Webbstrateg.nu i din mejl. Börja prenumerera helt gratis redan idag.

Näthat i form av förtal på webben

Men räcker inte nuvarande lagstiftning? Tyvärr inte. Anonymiteten ställer till problem. Så här ser det ut enligt Jur.kand. Benjamin O. J. Boman:

Enligt 5 kap. 5 § 1 st. BrB får som huvudregel endast målsäganden, dvs. den förtalade, väcka (enskilt) åtal för förtalsbrott. Polis och åklagare (även Justitiekanslern) ska endast väcka allmänt åtal i undantagsfall. Redan av detta skäl kommer flertalet av de anonyma eller pseudonyma förtalsbrotten på Internet sannolikt aldrig att beivras.

Och hur ser det ut med självsanering på nätet? Självsanering på webben är en utopi. Jag har själv försökt göra webben bättre genom mina kampanjer mot Sverigedemokraterna och självmord, men det är som en piss i havet.

Skillnaden mellan de traditionella medierna och de nya webbaserade är att antalet utgivare är betydligt fler. Vem som helst kan skapa en webbplats eller publicera en kommentar. Antalet utgivare förr var betydligt mer begränsade och det fanns en praktisk möjlighet att driva igenom etiska spelregler.

För webben finns tyvärr inte samma slags ansvarskänsla bland utgivarna. Jag har svårt att se hur Flashbacks moderatorer, Avpixlats grundare och de kommentatorer som skriver anonymt i kommentarsfalt skulle kunna skriva ihop några gemensamma spelregler för att ”värna en hygglig etisk nivå i branschen”. För webben 2013 gäller djungelns lag.

Näthat i form av olaga hot via mejl

Ett olaga hot som kommer via mejl är lika mycket ett hot som det hot som kommer via ett vanligt brev. Tyvärr är det inte så i praktiken. Som det är idag så struntar polisen i att utreda hot och liknande brott på nätet. Nikke Lindqvist skriver om sina erfarenheter:

Jag har två gånger i år haft anledning att polisanmäla olaga hot. /…/ Båda gångerna gjorde jag det som polisen gång efter annan har sagt att man ska göra i liknande situationer. Jag polisanmälde hoten. Båda gångerna kom det, efter bara ett par dagar, samma besked: ”Förundersökning nedlägges – Förutsättning att styrka brott saknas.”

Bakgrunden var att polisen inte kunde styrka brottet om de inte fick efterforska IP-adressen. Jag tycker därför att polisen borde hitta sätt att styrka brott, även om det skulle kräva att de får rätten att efterforska IP-adressen. Allra minst måste de få grundläggande utbildning i hur Internet fungerar, så att de kan förstå de digitala fotspår som faktiskt finns om man vet var man ska titta. Det är inte okej att lägga ner förundersökningar bara för att utredaren saknar teknisk kompetens eller för att den som hotar är anonym.

Vi måste hitta rättsliga lösningar

Det jag allvarligt funderar på är vad nätprofeter som Emanuel ser för lösning på problemet? Att skicka kärleksmejl tycker jag känns ganska futtigt i sammanhanget. Det påverkar ju knappast de personer som sitter och hatar på distans.

För mig är lösningen att rättsväsendet måste reformeras för att kunna hantera nätbrott. Det kommer förmodligen krävas skärpningar i lagtexter, med det kommer inte att innebära att Sverige blir som Nordkorea med statlig åsiktscensur. Det handlar om att anpassa rättsväsendet till dagens tekniska förutsättningar för att kunna skydda medborgare från varandra. Nätet får inte fortsätta vara ett juridiskt vakuum där allt är tillåtet.